Trött, tröttare, Maria

När folk frågar mig hur jag mår numera svarar jag ”Bra!”.
Jag svarar t.o.m. ”Mycket bra!”
Och det är det. Bra alltså. Det är faktiskt t.o.m. mycket bra. Egentligen.
Men inför vissa är jag mer ärlig och säger som det är. ”Det är bra, men jag är trött!”

Ogillar att säga att jag är trött. Trötthet är ett tillstånd som är lite tröttsamt att höra om hela tiden. Människor som alltid måste påtala att de är trötta gör även andra trötta. Trötthet är ganska smittsamt. Dessutom blir jag själv tröttare ju mer jag påtalar det.
Tankens kraft – you know.

Så därför skriver jag nu ett rejält gnällinlägg för att, precis som under min sjukperiod, låta tröttheten rinna ur fingrarna på mig och kanske förhoppningsvis lämna min kropp.

Jag är trött!
Jag är så skitjäkla trött att jag inte orkar blogga på kvällarna, orkar inte ens slå på datorn. Därav inläggstorkan.
Efter intagen lunch på jobbet låser jag in mig i vilorummet och somnar som en gris. Om jag inte ställde väckare skulle jag lätt kunna sova i flera timmar.
Och morgnarna är hemska. Förr kunde jag göra mig klar och komma mig iväg på 30 minuter. Nu tar det 1.5 timme. Drygt… om jag ”skyndar” mig. De första 45 minuterna av vaket tillstånd minns jag inte ens, troligtvis för att jag fortfarande sover. Att kliva upp ur sängen och sätta mig i bilen skulle kunna likställas med att köra bil i kraftigt berusat tillstånd.
Precis så obrukbar är jag som nyvaken.
Det går ganska bra när jag väl har kommit igång och fått upp farten. Men sätter jag mig ner och vilar blir ögonlocken genast tunga som bly. Oavsett vilken tid på dygnet det är.
Därför undviker jag att just slå mig ner och vila vid olämpliga tidpunkter, det blir så svårt att komma igång igen.
Jag skulle kunna sova dygnet runt. Gå i ide. Idag sov jag en stund efter att jag kommit hem från stallet. For ner till frissan, gick på stan med Håkan en stund, kom hem, lade mig på sängen och sov ett par timmar till.

Än så länge kan jag skylla på tabletterna och hoppas innerligt att detta inte är något slags nytt normaltillstånd. Jag kan ju inte sova mig igenom resten av livet.

När jag ändå är igång och gnäller kan jag även nämna att jag har ont i ryggen. Hela ryggen.
Min kropp är i kraftig avsaknad av muskler just nu, återigen skyller jag på medicinerna.
Hela jag är numera en enda plufsig hög av vätska och mitt i denna vätskeansamlig befinner sig en ryggrad som försöker hitta stöd i livet. De annars stöttande musklerna lyser med sin frånvaro och då går det som det går. Kotorna flamsar runt och hoppar ur läge.
Nerverna kommer i kläm och allmänt missnöje uppstår.

Jag är trött på att ha ont, jag är trött på att se ut som en hårig, plufsig hamster och jag är trött på att va trött.
Men tacksam, samtidigt oerhört tacksam att jag inte längre har ont i magen.
Tacksam, och trött!

Så där ja, då var det skrivet och jo, jag känner mig faktiskt lite piggare.
2 dagar kortison kvar, därefter blir det dosettbål!

/Maria

Tisdagsmassage

Har bestämt mig för att massera Leo en gång i veckan. Trivsamt, även om det kräver en del rent fysiskt.
Försöker hitta en bra teknik att använda kroppen på ett sätt så att det inte blir så tungt, men det är svårt. Står mestadels på en pall för att komma åt ordentligt, samtidigt måste jag hjälpa honom att hålla balansen eftersom han vilar på det ben jag masserar och lutar sig tungt mot mig. Någon gång har jag av misstag bara släppt och då höll han på att välta.
Tänk så behändigt om han kunde lägga sig ner… men det är väl för mycket begärt.
Trixigt, men jag lär mig väl eftersom. Även om Leo helst föredrar sin personliga massör Inger som kan det där bättre.

När han masserats klart är det dags för ”morotsstretching”. Inger brukar alltid avsluta med detta (tror jag?) och Leo är noga med att det inte glöms bort – skulle det missas visar han med tydlighet hur det ska gå till.
Morotsstrechingen innebär att han viker sig dubbel och får en morotsbit som man håller vid hans rumpa/lår på varje sida. Detta är Leos favoritgren och han når nästan med mulen bak till svansroten. Därefter en morot mellan frambenen och en högt upp i luften… för att sträcka ut över- och undersida hals.

Avslutningsvis vill han tillbaka in i boxen och tömma blåsan. Han blir alltid våldsamt kissnödig efter massage.
Troligtvis skulle han säkert vilja ha en vit badrock, en kopp örtte, ett värmande bubbelbad och manen uppsatt i en fluffig handduksturban efteråt – men han får nöja sig med att få komma ut i hagen till sina kompisar igen.

Nu ska jag krypa ner i sängen tillsammans med senaste Keplerboken.
Ruskig bok, men bra.

/Maria

Energilös

När klockan ringde i morse var jag trött, inte vanligt nyvaken-trött utan ohemult fullständigt söndertrött. Drack kaffe till frukost, som jag inte brukar göra, i hopp om att jag skulle vakna till innan jag åkte ner till hästarna. Hjälpte föga.
Inte heller att dra in den kyliga vinterluften i lungorna, utfodra hästarna, släppa ut dem, eller mocka boxar hjälpte. Rörde mig i slow motion och gäspade mig igenom arbetet.

Bestämde mig för att gå en sväng med Leo. Det var kallt i morse och DET om något brukar sparka liv i mig… men nä. Vi sölade oss fram på vägen med hängande huvud båda två. Leo var pigg till att börja med men kom snabbt ner i mitt energilösa söltempo.
For hem, duschade och bälgade i mig mer kaffe men blev bara ännu tröttare. Till slut gick jag och lade mig, sömn borde väl åtminstone hjälpa mot trötthet.
2 timmar senare vaknade jag med en minimal förbättring.

Ska slöa bort resten av kvällen och sedan se till att få en riktigt lång natt.
Ogillar den här energilösheten, den gör mig nedstämd.
Två veckor kvar med mediciner… måtte dessa veckor gå fort.

Hur som helst, det var en vacker morgon:

 —> Min trötthet speglas i min hästs ögon.

 —> Grabbarna firar snart 1 år ihop.

/Maria

Om hästen själv får välja

Startade dagen tillsammans med hästarna.
Som vanligt hade jag inte bestämt innan vad jag skulle hitta på tillsammans med Leo. Det slutade i alla fall med en ridtur. Tänkte rida en viss runda, men hamnade i ett tillstånd av totalt bristande initiativförmåga. Ibland orkar jag bara inte bestämma. Så, Leo fick ta över och det blev en helt annan runda… en sådan där ”hästen själv får välja”.

Leo blev glad över att själv få välja väg, åtminstone till att börja med. Hade han fått bestämma helt hade vi nog hamnat på gågatan inne i stan, det var nämligen in mot stan kosan bar.
Tyvärr valde han gång- och cykelvägar där jag vet att vi inte får lov att rida, konstigt nog har min häst ingen respekt för regler i samhället. Men då det var så tidigt på morgonen var det inte så många som kunde uppröras tänkte jag. Någon enstaka morgonpigg hundägare som jag hoppas har överseende med en nyfiken häst.
Han valde även att gå genom en gångtunnel som vi aldrig ridit genom förr. Lite tveksam, men nyfikenheten tog överhand då han ville veta vad som fanns på andra sidan.
Jag blir så glad när han själv väljer att fronta och ta sig igenom ”läskigheter”.

 —> Nyfikna öron på förbjuden väg.
Det blev en kort runda, en halvtimme kanske, men… som sagt han fick bestämma idag och då var det väl en halvtimmes tur han ville ha.

Kvällen har tillbringats i goda vänners lag. Vänner som är kattmänniskor och som gav Zelda precis rätt uppmärksamhet.
Just nu ligger hon utslagen och nöjd efter att ha fått massa lek- och bustid.
Detta innebär att jag troligtvis slipper bli väckt klockan tre i natt av en kelsjuk katt.

/Maria

All tid i världen

Idag har jag varit hästledig, för första gången på länge.
Känns konstigt, men även riktigt skönt. (Tack Anna!)

Jag vet inte om det är specifikt för hästägare (kan bara svara för mig själv och hur jag själv förändrats) men då man får en vardagskväll, en HEL vardagskväll utan häst så har man helt plötsligt eoner av tid över som man inte riktigt vet vad man ska göra av.
Kan inte minnas att det var så före jag köpte häst.
Dessutom verkar man inprogrammerad på viss fysisk ansträngning och kroppsarbete.
Dvs. sätter man sig i soffan börjar det genast krypa i kroppen pga. det överflöd av energi som man annars förbränner i stallet.

Därför har jag ägnat kvällen åt att städa vårt hem (läs sanera). Mycket skönt att ha det rent inför helgen. Men nu är kvällen slut och jag är trött, ordentligt trött.
Vid närmare eftertanke borde jag kanske istället ägnat kvällen åt att äta praliner och spela Wordfeud. Men som sagt… det är skönt att lägenheten är fin.
Godnatt!
/Maria

Kallt

Första riktiga vinterdagen. Kallt och krispigt, därtill fullmåne.
Är mycket nöjd med de nya underställen jag fick av Håkan i julklapp. Mitt gamla craft-underställ är extremt utnött efter många års användning. Nu har jag ett nytt ”lager 1″-ställ samt ett ”lager-2″-ställ i fleece.
Fungerar mycket bra.

Fina underställ i all ära, tyckte ändå att det var lite för kallt för att rida, även om -17 nästan är mesigt jämfört med hur kallt det kan vara så här års. Man är bortskämd med mild vinter.
Då är det skönt att man har long rein att ta till där man kan springa sig varm tillsammans med hästen.
Riktigt roligt träningspass, i magiskt månsken.

I morgon är det bara tre veckor kvar av kortisonknaprande och magen är fortfarande bra (peppar, peppar). Så här bra i magen under så här lång tid har jag inte varit sedan jag var i 14-årsåldern. Det enda jag just nu känner av är akuta trötthetsattacker emellanåt. Men som sagt… om tre veckor hoppas jag att även det ger sig.
När tabletterna är slut ska jag fira genom att stampa sönder dosetten i småflis.

/Maria

En dag med bjällerklang och storkok

Idag har vi bjällrat ut julen, Anna och jag.
Tycker inte att det snöat så mycket den här vintern men tydligen så har det ändå kommit en hel del med tanke på de enorma drivor som finns överallt.
Kanske är det för att de inte kört bort snön till snötippen ännu.
Hihihi, jag skrattade gott åt det faktum att det fanns något som hette ”snötipp” då jag flyttade hit upp för drygt sju år sedan. Men efter att ha upplevt ett antal vintrar i Norrland förstår jag att bortforsling är nödvändig. Framför allt är det lite olustigt när det ligger tvåmetersdrivor i korsningarna som gör att man inte har fri sikt när man kör bil.

Perfekt köra-häst-väder idag. -5 grader, vindstilla och uppehåll.
Bilder från dagens tur:
 —> Mysiga snövallar längs vägarna.
 —> Frambenslyft, så ovanligt.
 —> Kingen (Annas hund) börjar bli van att åka vagn…
 —> …men ibland vill han gå själv.
 —> Tittut!
 —> Under bron bor ett troll säger Leo…
 —> … och är fortfarande lite skeptisk…
 —> …kanske mest mot träunderlaget som låter konstigt.

Snön gör att Leo får trava mer eftersom de annars asfaltshårda vägarna nu är mjuka och fina. Turerna blir lite roligare då vi inte måste ha så lång transportsträcka i skritt för att hitta bra travunderlag.

Efter turen gav jag mig på evighetsgörat att putsa upp selen. Blir så irriterad på mig själv att jag inte gör det oftare. Då jag väl tar tag i det är den så ingrodd att jag få slita som ett djur för att få den ren. Det tog drygt en timme att få den fin och mjuk igen.
Kanske kan jag försöka hålla den så nu.

Resten av dagen ägnades åt något jag aldrig gjort förr.
Har insett att det måste till en förändring i mitt liv vad gäller mat. Det får vara slutslarvat nu, framförallt vad gäller middagar.
I min vardag som hästägare finns inte tid för att laga bra och nyttig mat på kvällarna innan jag åker till stallet. Eller jo, tid finns det alltid, det är en prioriteringsfråga – men jag saknar orken. Då är det lätt att bara ta till en filtallrik eller ett par mackor till middag… och det håller inte.
Dessutom blir det väldigt dyrt att äta lunch ute varje dag.
Så dagen (och gårdagen) har jag alltså ägnat en hel del tid åt planering, receptläsning, storhandling och därefter storkok. Inte mindre än 14 matlådor har det blivit allt som allt. Laxlåda, broccolipaj, köttgryta, isterband med blomkålsmos och pastagratäng.
(Köttgrytan blev magiskt god eftersom den fick stå och puttra hur länge som helst.)

Jag vill testa den här varianten i alla fall. Det finns en överhängande risk att jag inte orkar hålla på varje helg men med tanke på hur fantastiskt roligt jag börjat tycka att det är med matlagning (under förutsättning att jag har tid, ork och lust) så skulle det kunna gå. Vi får väl se.

/Maria

Hästerihelg

Det har blivit mycket trevlig hästtid under helgen.
Igår var det meningen att vi, hyresvärden och jag, skulle ha åkt på AR-kurs med Halvblodskompisen. Pga. sjukdom blev kursen inställd, så istället tränade vi lite hemma på ridbanan med honom. Först red jag en stund och därefter hyresvärden. Vi jobbade med att försöka hitta avslappning i skritt och det gick ganska bra. En del oombedd trav fick vi och mja… det är svårt att INTE njuta av den trav han bjuder på den där hästen, oombedd eller inte.

Idag red vi ut tillsammans, hyresvärden på Stofröken och jag på Leo. I det vintervita landskapet skrittade vi fram och pratade på om livet medan hästarna lufsade på sida vid sida.
Vi skrattade åt Leo som så tydligt visar att han bör gå först.
Hans beteende stärker min tro i att det där med att hierarki inte existerar i en flock.
När man ser våra hästar i hagen är det enkelt att tro att Leo är en ”ranglåg” häst, han går undan oavsett vilken av hästarna som ber honom flytta på sig, i synnerhet Stofröken.
Hon är först på maten och talar tydligt om för de andra att de får äta från andra högar än hennes.

Men då det kommer till att vara ute på promenad är det istället Leo som lägger öronen bakåt och tydligt talar om för det ”ranghöga” stoet att hon ska hålla sig bakom och inte traska i förväg på egen hand.
Så har han alltid gjort. Oavsett vilken häst vi ridit ut med kan han sätta tänderna i arslet på dem om de går före då han anser att de borde gå efter. Inte alltid, men oftast.
Därför tror jag inte riktigt på det där med rangordning. Stofröken är en stark, äldre och klok häst. Hon är erfaren och de andra lyssnar på henne därför att hon är en bra häst att lyssna på… i vissa situationer.
Hennes uppgift verkar vara att hålla samman flocken och se till att hitta mat.
Leo har en annan uppgift och en av dem är tydligen att bana väg och gå först under förflyttning. Sedan tror jag att han i hagen har någon form av uppgift i att hålla sig i periferin, kanske för att varna för fara?! Han är ju i grunden en lugn häst som inte ”ropar varg” för småsaker.
Svårt att veta, men hur som helst är det intressant att studera dem i olika situationer.

Har även fått veta att Leo börjat extraknäcka som massör på kvällarna.
Då hyresvärden borstar sin häst i gången står Leo med huvudet utanför sin box och masserar hyresvärdens axlar och nacke med mulen.
En annan uppgift han verkar ha, lilla hjärtat mitt.

I morgon hoppas jag att det blir en tur i rockarden tillsammans med Anna. Vi får se vad det blir för väder, men det ser lovande ut.
Bjällerkrage på för att bjällra ut det sista av julen.

/Maria

Trötthet

Kortisonnedtrappningen har varit mer kännbar den här gången.
Mycket, mycket trött ikväll. Att vara ute i snöstormen gjorde mig inte piggare.
Det blir bra med halvdag i morgon och sedan en längre helg. Ska styra upp de kommande blåveckorna så att jag är mer noga med mat och sömn.
Tre och en halv vecka kvar, sedan slipper jag de där otäckheterna i kroppen.
Då ska jag fira!
Sova.nu!

/Maria

Nytt år, låt det bli gott!

Så har vi då åter vänt blad i kalendern och ett nytt, fräscht 2012 ligger framför oss.
2011 var händelserikt på många sätt både för min häst och mig.
Det började med miljöombyte för oss båda, Leo flyttade till nytt stall och jag bytte jobb.
Att vi båda trivs med våra nya ”arbetsplatser” har väl inte undgått någon.

Våren flög iväg och sommaren var den bästa på länge med sol och värme i massor som toppades med det vackraste bröllopet genom tiderna.
Hösten kom och tiden från september och resten av året var en märklig tid. Det känns som att ha klivit in i ett Narniaskåp. Att jag vistats på en helt annan plats under mycket lång tid, samtidigt som jag kan uppleva att hela hösten bara försvann.
Ut ur skåpet klev i alla fall en Maria med nya erfarenheter och en ny syn på livet.
Det stickades även ganska många strumpor.

Nyårslöften är inget jag sysslar med, men någon form av motto brukar växa fram.
Balans 2011 läggs nu åt handlingarna och jag tycker nog att jag lyckades ganska bra, även om det behövdes en rejäl käftsmäll i form av sjukdom för att få mig att landa helt i känslan. Vad som kommer att gälla för 2012 vet jag inte ännu, men det visar sig – får återkomma i frågan.

För att återgå till hästlivet så har Leos och min relation fördjupats avsevärt det senaste året. Det faktum att jag har honom närmare rent avståndsmässigt har inte på något sätt gjort att jag avsätter mindre tid för mitt hästliv. Tvärtom, jag lägger mer tid i stallet och är där mer än någonsin.
Varje dag, ibland flera gånger per dag… bara för att jag kan, bara för att det är så nära.
Jag minns så väl en film jag såg som barn. Den handlade om någon form av Zorro-liknande hjälte som hade en mycket speciell relation med sin häst. Hästen kom då han visslade på den och verkade föredra umgänget med sin människa.
Jag var så oerhört fascinerad över det faktum att en människa kunde ha den typen av relation med en häst och även om det bara var en film så  etsade den sig fast i mitt minne som en ouppnåelig dröm.
Antagligen var det bristen på den typen av hästrelation som fick mig att lägga av helt med hästlivet som 14-årig ridskoletjej.

Idag har jag äntligen den typ av hästrelation jag längtat så innerligt efter. Leo och jag har påbörjat något starkt och innerligt som bygger på tillit, förtroende och respekt.
Vi kommer aldrig att nå de höga skolorna då det kommer till ridning eller annan träning, men det är heller inget vi eftersträvar, ärligt talat så är det faktiskt helt oviktigt.
Det vi har tillsammans och dit jag vill nå handlar om något helt annat… på en helt annan nivå.
Sedan vill jag självklart att han ska tränas på ett sätt som gör att han mår bra och att han får ett långt liv.

Idag har Leo fått massage. Det var länge sedan och blev väldigt uppskattat. Jag måste bli bättre på att lägga in massagedagar emellanåt.

/Maria