Frihet

För en vecka sedan låg jag inlagd på sjukhus.
Kroppen strejkade och jag kunde inte ta mig fram utan rullator.
Som det verkade ett tag skulle jag få tillbringa julen i ensamhet på Umeå lasarett.

Idag red jag barbacka på min häst. I full galopp över de snödjupa sommarbeteshagarna.
Den frihetskänsla jag fick uppleva går inte med ord att beskriva.
Glädjetårarna frös till is på mina kinder.

Livet är fantastiskt!
Jag är full av julfrid och innerlig tacksamhet!
Det finns så mycket kärlek och jag är så lyckligt lottad som får finnas precis där jag är precis just nu.

God Jul!
Maria

Älskade häst

Det kräver sin man/kvinna att ha häst. Det arbete, den omvårdnad, det fantastiska nöjet det innebär att leva med häst ska utföras varje dag, oavsett väder och vind.
Det är det liv vi valt, vi som lever med häst.
Det är så vi vill ha det och den energi vi lägger på arbetet i och omkring stallet får vi flerfaldigt tillbaka i umgänget med vår häst.

Men ibland blir man fast i sin kropp.
Ibland uppstår hinder som gör att man inte längre kan ägna sin vän all den tid man vill.
Och även om det finns underbara, fantastiska människor i vår omgivning som ställer upp så tar det så ont i hjärtat varje dag man inte får träffa sin vän.
Så många tårar jag gråtit under de stunder jag varit fjättrad i hemmet eller i sjukhussängen… inte pga. min egen bedrövelse… utan för att jag inte kunnat ta hand om och träffa Leo.

Hästabstinensen har varit riktigt jobbigt, samtidigt som jag inser att den kraft som ligger i denna längtan är till väldigt stor hjälp i mitt tillfrisknande.
Min kropp förtvinar av stillaliggande och mediciner och hade jag inte haft Leo hade det varit så enkelt att bara krypa ner i soffan under en filt med den påföljd att konvalescenstiden  antagligen hade blivit tio gånger så lång.
Det lågintensiva arbete som utförs med de dagliga stallsysslorna är perfekt träning.
Till att börja med tar allt lite längre tid. Man kan inte bära lika tungt, man får gå flera vändor och emellanåt sätta sig på den lilla pallen och pusta ut. Men krafterna återkommer fort och för varje dag orkar jag mer.

Även Leo hjälper till.
Fantastiska, älskade häst. 🙂
De senaste träningspassen har varit intressanta upplevelser. Då jag förra veckan tog på honom long rein-tyglarna och för första gången på länge gick ut på ridbanan var det i tron att jag skulle ge honom ett träningspass efter en längre tids vila.
Men det tog inte lång stund för mig att inse att det var precis tvärtom. Det var han som tog initiativ till de flesta övningarna och jag kunde bara följa med. Sida vid sida bad han mig trava, göra höga benlyft och ta ett och annat galoppsprång. Han fokuserade på mig och mina rörelser och då mina ben blev tunga och trötta saktade han in…lät mig pusta ut… för att sedan driva på igen.
”Du måste igång nu matte – det här duger inte längre, några steg till orkar du.”
Vi dansade tillsammans, han förde och jag följde.

Det stärker än mer min tro på hur relationen är mellan oss, mellan människa och häst.
Det finns ingen hierarki, dominans eller ledarskap. Det finns ingen som står över någon annan eller vet mer än den andre.
Mellan oss finns respekt, vänskap, tillit och kärlek.
Då två individer hittar balans i sin relation, när man närmar sig samma frekvens blir vi ett med varandra och det blir ett synkroniserat samspel utan missförstånd eller rädslor.

Någon gång har jag skrivit att jag aldrig kommer att nå de högre skolorna tillsammans med Leo.
Men det var då… innan jag förstod att det är precis just med Leo jag kan nå de absolut högsta skolorna som går att nå tillsammans med en häst.
Skolor som slår piaff, passage och courbette med hästlängder.
Älskade häst – tack för att du finns i mitt liv!

/Maria

Rapport inifrån torktumlaren

Ligger och lyssnar på torktumlarens nästan lite skoningslösa hantering av ett gäng handdukar och tänker tillbaka på det senaste året av mitt liv.

Det finns perioder i livet där vardagen är densamma.
Då dagar blir till veckor som blir månader och år.
Man minns knappt om just det där hände den julen eller julen för två år sedan, det spelar heller ingen roll. Allt rullar på i en jämn takt utan vidare ansträngning.

Men så kommer då ibland de perioder då tiden stannar upp och mattan under våra fötter hastigt rycks undan. Vi slängs in i en torktumlare som kastar oss runt bortom all kontroll. Man försöker hålla balansen då trumman virvlar runt men just då den stannat av och vi på stappliga ben lyckas resa oss, byter den riktning och vi slungas återigen med oanad kraft in i de hårda väggarna. De tvära kasten av förändringar avlöser varandra i stort och smått tills all form av kontrollbehov är slaget i spillror och vi inser att det mest skonsamma kanske är att sluta göra motstånd och bara följa med i rörelsen… kanske till och med njuta av värmen som finns i maskineriet, låta oss omslutas i famnen av de andra ”kläderna” och glädjas av ruset som uppstår av den berg-och dalbanelika rörelsen.
Befinner man sig på insidan av en torktumlare kommer man inte åt avstängningsknappen.
Man får helt enkelt vänta tills tvätten är torr.

Livet har tumlat runt ganska ordentligt det senaste året. Förändringar bestående av  smärta och sorg, men också mycket glädje och kärlek.

Mitt namn som visar min längd finns numera inristat tillsammans med andra namn i dörrposten in till köket i huset där jag nu lever mitt liv.
Ensamhet har blivit familj.
Innekatt har blivit utekatt.

Jag känner mig älskad och välkommen.

Så här ett år senare efter att återigen ha genomgått en längre period av fysisk smärta, misslyckad medicinering och långa nätter på sjukhus blickar jag tillbaka och lyssnar försiktigt på torktumlarens rörelser.
Tycker mig höra att hastigheten förändrats och blivit lite långsammare. Väntar stilla på att ljudet ska avta och att luckan ska öppnas.

Att bli rundtumlad av livet innebär massor av nya lärdomar, insikter och erfarenheter. Det får oss att växa om vi väljer att möta det vi ställs inför med öppna och kärleksfulla ögon.
Men förändringar i all ära… det går inte att komma ifrån att Maria trivs väldigt bra med de vardagliga perioderna av livet. 😉
Då dagar blir till veckor som blir månader och år.

Jag längtar efter en vardag då jag får vara frisk och stark, tillsammans med mannen som jag älskar och min nyfunna familj, min älskade Leo, kollegorna på jobbet och de fantastiska vänner som jag har runt omkring mig.
Jag tror det är nära nu… tvätten är nog snart torr.

/Maria

Kallt snöslask och varma bad

Vintern kämpar på i sina sista dödsryckningarna och det har kommit onödigt mycket snö de senaste dagarna. Jag älskar snö, men inte den typen av snö som bara genererar ett slabbigt lager av slask på otjälad mark som i sin tur förvandlas till äcklig lera. Lera som min häst anser vara det perfekta smörjmedlet för att bota klåda under pälsfällningstider.
Att jag var lite för optimistisk då våren såg så lovande ut i mars och därmed plockade snösulorna av Leo gör inte saken bättre.
Skor utan snösulor på klabbsnö ger otäcka styltor under hästfötterna. Inte bra, vi håller oss från ridbanan ett tag till.

Men… det vänder snart och även om det känns avlägset just nu så borde det vara barmark åtminstone till midsommar.
Vägarna är dock hyffsat snöfria och det fungerar bra att köra. Inger och jag hade en mycket trevlig tur igår och under den tidiga morgonen tittade faktiskt solen fram en stund. Leo var på gohumör och travade på fint på de mjuka grusvägarna.

Idag har vi haft besök av Sofia, Leos första ägare. Hon som känt Leo sedan han var en liten 1-årsvalp. Så trevligt att få surra på och prata häst. Vi tog en liten promenad med Leo som lyckades skrapa fram lite gräs i dikeskanterna.

Kvällen har därefter  avnjutits i den del av min lägenhet som jag uppskattar allra mest.
Badkaret!
Sedan jag flyttade hit badar jag nästan varje dag och jag hoppas, hoppas att det verkligen är nyhetens behag. Jag är faktiskt en ganska miljömedveten människa och det är inte okej att slösa så med vatten som jag gör.
Men just nu unnar jag mig mina kvällsbad och njuter i fulla drag. 😛

/Maria

Bloggtorkan över?

Förlåt, har misskött bloggen å det grövsta den senaste tiden.
Men just nu är jag inne i en period av inre vila och läkning och ägnar mig åt annat än att skriva. Mår gott, likaså mina älskade djur – Leo och Zelda.
Mitt hem börjar komma i ordning och jag trivs med mitt liv. Ska försöka komma igång och skriva igen och mjukstartar med Annas vidarepassning och 11 frågor:

1. Minns du första gången du red på en häst? Berätta!
Jo, faktiskt, ett starkt och tydligt minne. En ponnyridning på Nuntorpsdagarna, kan ha varit i 4-5 årsåldern. Minns fortfarande doften från den varma hästpälsen. Kärlek till djuret vid första ögonkastet.

2. Favoritinspiratör/er i hästvärlden?
Klaus Ferdinand Hempfling.

3. Har du sparat gamla hästtidningar?
Sparar alla nummer av Hästfocus, men det finns säkert ett gäng gamla Min Häst kvar hemma hos mamma och pappa.

4. Hur mycket är maxbeloppet du kan tänka dej att köpa en häst för?
Oj. Svårt. Men då det inte kommer att bli någon mer häst efter Leo behöver jag inte fundera på frågan.

5. Vad lyssnar du på för musik helst?
Lyssnar på musik efter humör. Just nu plöjer jag igenom gamla CD-skivor och har ägnat dagen åt Kent och R.E.M.

6. Om du lyssnar på radio, vilken kanal väljer du?
Här kommer tanten Maria fram. Lyssnar mycket på P1.

7. Något du inte missar på tv´n?
Ser inte mycket på TV just nu men kan stundtals bli oerhört fäst vid vissa evighetssåpor. Har sett i stort sett alla avsnitt av Desperate Housewives, Lost, Prison break och Seinfeld. Zappar jag runt stannar jag gärna av vid ett avsnitt av Simpsons.

8. Om du ska unna dej något riktigt gott, vad skulle det bli då?
Helt klart skaldjur. Hummer, räkor eller havskräftor. 7 år i Havstensund sätter sina spår.

9. Om du skulle unna dej något riktigt fint, vad skulle det bli då?
Känner att jag har allt jag behöver i prylväg. Hade jag kunnat hade jag köpt mig tid… tid att göra allt jag känner att jag vill göra.

10. Drömresa, något du redan upplevt eller fortfarande drömmer om?
Italien skulle jag vilja åka till. Annars hör jag väl till de där tråkmånsarna som tycker att hemma är bäst. Däremot är den resa man kan göra i sitt eget inre en ganska makalös upplevelse.

11. Vad är det allra bästa med orten du bor på? 
Människorna. Har träffat underbara människor i denna stad som jag värdesätter oerhört mycket.

Så… nu är väl tanken att jag ska passa vidare men jag struntar i det. 🙂 Jag är expert på att bryta kedjebrev men det var kul att svara på frågor.

Nu ska jag sova – utsläpp av mina vänner hästarna stundar i morgon.
Godnatt!

/Maria

Kattparkerad

Katten har parkerat mig i fåtöljen så nu kommer jag ingenstans. Hon gör det ibland, för att markera att jag ska sluta springa runt i lägenheten. Hon har smetat ut sig över mina ben och gör sig så tung det bara går, rör jag på mig sätter hon klorna i låren på mig.
Klok katt, jag behöver varva ner innan läggdags.

Allt vi planerat hinna den här helgen är hunnet och jag känner mig nöjd. Gästrummet och halva köket är genomgånget och städat. Lådorna fylls allt eftersom och nu är det inte mycket kvar.
Är det något jag faktiskt får tillstå att jag är duktig på så är det att flytta. Rutin och erfarenhet har gjort att jag har stenkoll på hur man utför nedpaketering av hem på bästa sätt.
Den här flytten är lite speciell då det handlar om ett lägenhetsbyte, dvs jag ska flytta till en lägenhet vars nuvarande hyresgäster ska flytta hit. Intressant logistik som ska planeras. Men som sagt, jag har varit med om knepigare flyttar än så.

Mitt på dagen hade jag en välbehövlig Leopaus och ett trevligt ridpass. Solen värmde och jag red utan vantar för första gången på mycket länge. 🙂
Det är så underbart att våren är här!

/Maria

Förrådsflytt – Check!

Ännu en slitsam dag till ända. Kroppen värker och de två timmarnas(!) middagslur var rent nödvändigt.
Men nu är förrådet flyttat, JISSES så skönt! Just förråd är något av det tråkigaste som finns att flytta. Kanske mycket för att man samtidigt som man kånkar och bär ständigt funderar på varför i all fridens namn man sparar på så mycket bråte.
Uttryckte en allvarlig fundering att köra den fullastade bussen direkt upp till soptippen istället för till min nya lägenhet, men sansade mig till slut.

Till min glädje rymdes allt på nya stället, lådorna är uppackade på hyllorna och det blev riktigt, riktigt bra. Det fanns utrymme kvar vilket gjorde att vi hämtade 12 av flyttlådorna samt 2 bokhyllor som vi oxå stuvade in. Allt som redan är flyttat inför nästa helg är ren bonus. Framförallt är det skönt att ha flyttat de absolut värsta lådorna redan. Lådorna med böcker! Det är betydligt lättare att fylla en hel låda med böcker än att bära den uppför två trappor. Som sagt – kroppen värker.

Morgonen fick jag tillsammans med min häst… om än jag har mycket att göra så vill jag inte tumma på min Leotid. Den är mer värdefull än någonsin nu. Stallet och jobbet är för tillfället mina fasta punkter i vardagen, platser som utgör stabil trygghet där jag hämtar kraft.
For till stallet redan strax efter fem på morgonen så att jag slapp stressa och vi fick en njutningsfull promenad tillsammans.
Leo är inne i en mycket långsam period just nu. Han vill stanna ofta och titta, vädra och fundera. Undrar så vad som rör sig i hans huvud… han verkar tänka mycket.
Kanske känner han att matte är trött och att jag behöver hjälp att dra ner på tempot då vi är tillsammans. Som sagt, tiden med Leo är viktigare än någonsin just nu.

I morgon ska fler lådor packas och städning påbörjas.
Nästa veckas flytt borde gå smidigt. Det enda som kan sätta käppar i hjulet är dilemmat att få in den 160cm breda madrassen uppför spiraltrappan. Vi ha måttat och funderat och mmmm, det borde gå. Det SKA gå! 🙂

/Maria

Duracellkanin

Helgerna nu är galet intensiva. Man kan undra var all energi kommer ifrån. Men det är som det brukar när det kommer till flyttning… jag får ett lätt maskinellt beteende och ändrar skepnad till en överladdad duracellkanin.
Ibland är det bra att ha sinne för effektivitet, men jag fick igen det igår kväll då jag skulle sova, eller lättare sagt försöka sova. Benen värkte av allt rännande och jag var aningen övertrött. Men, snart är det över. Till påsk ska jag sova!

De tidiga helgmorgnarna har dock spenderats i lugn och harmoni tillsammans med Leo och hans vänner. En lång ridtur på lördagen och en skön promenad tillsammans med Inger på söndagen. Leo fick strosa i sitt alldeles egna Leotempo (=knappt styrfart) och hittade vårens första grässtrån som letat sig fram under snön.

Idag blev det ett kortare AR-pass på en nästan(!) framtinad ridbana.
Innan vi började tänkte jag att Leo skulle få nosa på transporten som stod framkörd i ytterkanten av ridbanan. Det höll på att sluta illa. Leo klampade raskt upp på rampen och jag fick stopp på honom i sista stund.
Inte för det – jag är mycket tacksam för att han kliver in i finkan utan att tveka, men helst inte då jag sitter på honom.
Ibland är han lite otänkt min häst. Han kan dundra in i en box trots att det redan står en annan häst i den, eller för den delen om boxens öppning är spärrad med en skottkärra. ”Jag brukar rymmas, alltså ryms jag!”
Så att kliva in i en transport med ryttare på ryggen var tydligen inget som bekymrade honom det minsta.

Efter ridpasset sadlade jag av och lät honom kliva in ett par gånger. Hoppas att transportsuget håller i sig framöver. Nu när jag har bil att dra med vill jag gärna ge mig ut på lite utflykter. 🙂

Ikväll har jag inte gjort någonting! Ska försöka återhämta mig ordentligt under veckan så att jag kan hugga i på nytt igen nästa helg – då ska det flyttas förråd.

/Maria

170 hästar för att kunna dra 1

Idag är en stor dag för jag.
För första gången i mitt liv är jag nu ägare till en bil, en alldeles egen bil.
Det kändes lite svindlande att åka och hämta den. Inte bara inför det faktum att det går vansinnigt fort att göra slut på alldeles för mycket pengar, att jag till viss del skuldsätter mig med lån eller att det kostade en halv förmögenhet att fylla tanken med bensin – utan för att även om jag haft bil ända sedan jag var 18 så har det alltid handlat om delägarskap.
Detta är den första bilen som jag ska ansvara för helt själv.
Gulp!

Som med så mycket annat just nu är min lilla pärla en del av det flyt jag kommit in i. Undertecknad avskyr att titta på bilar. Vi hade för några veckor sedan vigt en hel dag åt billetande och jag var less redan innan vi åkte hemifrån.
Men som sagt, flyt har jag och på första stället fanns precis det jag ville ha. Dagen innan hade de fått in en S60 i exakt rätt prisklass, lagom stor men ändå rejäl nog att kunna dra hästtransport.

Vår jungfrufärd gick ner till stallet och jag fånpratade med min bil hela vägen ner.
”Fina, fina bilen – så mycket jag tycker om dig”.
Mmmm, årets motto börjar allt mer bli det jag befarar…
Kuf 2012. 😀

/Maria

En gris är trots allt bara en gris

Det är inte ofta jag tar mig tid att dricka kaffe då jag är i stallet, men nu… när tiden borde vara mer värdefull än någonsin annars så har jag tid, jag tar mig tid.
När hästarna blivit utsläppta och boxarna mockade tog jag min termos och en pall och satte mig intill kojan i hagen.
Leo anslöt och tillsammans njöt vi av solens värme och vilade i varandras energi.

Jag tänkte på hur lika våra resor är, Leos och min. Hur vi jobbat med våra rädslor och hur lugna och trygga vi börjar bli – tillsammans – men oxå var och en för sig.
Jag kliade hans öra och han smakade på kaffet. Vi gäspade på kapp en stund, sedan tog vi en ridtur i solen.

Tänkte oxå på ord som jag fått höra den senaste tiden. Av människor som jag berättat för och som säger att det är fint att jag verkar må bra men att jag ska vara beredd på bakslag. Att det kanske känns bra nu… men sen. Det kommer i kapp.
Och ja, jag förstår deras ord. De kommer från människor som känt mig en längre tid, men kanske oxå från människor som inte riktigt förstått att jag har förändrats.
Att jag faktiskt nästan ser fram emot eventuella ”bakslag”, hur konstigt det än låter.

Min största förändring handlar mest om en form av insikt. En insikt som är så omfattande att det skulle behövas spaltmeter för att förklara men som kort kan sammanfattas med att jag förstått att det bara finns två typer av känslor.
Kärlek och Rädsla.
Alla andra känslor är bara nyanser som sorteras in under dessa två och det handlar om att ”föda rätt varg” som indianordspråket säger.

Det kanske ser ut på mig just nu som att jag förtränger, blockerar och döljer vad jag egentligen känner. Att jag biter ihop för att orka och klär mig i en glättig ”duktig flicka”-fasad som försöker vara lugn och sansad.
Så är inte fallet.
Jag känner mig fantastiskt rädd… stundtals. Men skillnaden jämfört med tidigare är att jag nu verkligen tillåter mig att vara rädd. Rädd att bli ensam, rädd att vara oälskad, rädd att bara ha mig själv om jag blir sjuk igen, rädd för tankarna och panikångesten.
Känslorna kommer i skov och då vill jag vara ensam. Jag gråter, låter och beter mig då de kommer och jag upplever rädslorna i sin absolut renaste form.
Det är skitjobbigt, efteråt underbart.

Och det är där jag inser att Leos och min resa är så lika. Det sätt på vilket vi tillsammans har frontat hans rädslor. Jag menar – det absolut bästa sättet att bli orädd grisar är faktiskt  att möta grisflocken i egen hög person. Det finns just inget annat sätt för en häst att bli av med grisrädsla. Att visa honom en blid på en gris är totalt meningslöst.
Det tog sin tid innan Leo med nyfikenhet och glädje närmade sig grisflocken – men när han väl gjorde det växte hans självförtroende och även vår relation.

På samma sätt som jag idag får leta läskigheter som jag vill att min häst ska bli orädd för välkomnar jag därför de rädslor som dyker upp i mig själv. Varenda gris ska upp till ytan och mötas näsa mot tryne. Jag möter dem, jag frotterar mig i dem och inser att de bara är just var de är… rädslor. Sedan kan jag släppa dem. De blir inte min identitet. Tomrummet som blir då de släppt fyller jag med olika nyanser av kärlek. 🙂
Mitt självförtroende blir starkare, även min relation – till mig själv… och livet.

Enkelt va?
Inte ett dugg. Skitjobbigt är vad det är.
Fördelen är att jag mellan mina ”grismöten” känner mig lugn, harmonisk och nöjd. Antar att jag blivit ganska bra på att vara i Är.
Framtidens grisar är framtidens grisar. 😉

Ikväll blir med mellofestival tillsammans med Håkan och en vän som jag saknat väldigt, väldigt mycket. Ska bli så trevligt.

/Maria